fredag 19 augusti 2011

Mycket är sig likt, härligt nog

En av sommarens landsplågor gör mig riktigt nostalgisk.
Och på gott humör.
Det är Veronica Maggios Välkommen in.

Riktiga flash-backs från åren på Stenbocksgatan i Malmö.
I slutet av 70-talet och början av 80-talet.
På något sätt hann vi både studera och arbeta, oftast båda sakerna parallellt.
Men den kvardröjande känslan från den tiden är allt festerna i den allra första egna lägenheten. Och så den där gången som det satt en råtta och kikade på mig när jag öppnade ett skåp (sällan har jag skrikit så högt eller sprungit så fort). Lägenheten var förresten en fantastisk tvåa med kakelugn, brädgolv, gasspis och stukatur i ett sekelskifteshus. De då minst sagt ruffa kvarteren tilltalade inte mina föräldrar särskilt mycket, nog kunde dottern hitta vettigare ställen att bo på, tyckte de. Men det tyckte inte jag. Idag är husen och omgivningarna i Rörsjöstaden upprustade och jag inbillar mig att det inte är vidare värst lätt att hitta en lägenhet där. Åtminstone inte till en rimlig kostnad.

Visst skiljer sig också andra saker än standard och status på kvarter och hus.
Även i Maggios sång;
* Någon nyckel behövde inte slängas ner - porten stod nästan alltid öppen.
* Folket var inte hänvisade till fläkten för att röka.
* Grannarna klagade inte från kvart över tio, för de var ju med på festen.
* Och vi spelade inte pappas skiva från 69. Vi spelade Hold the Line och Africa med Toto, Layla med Clapton, I want to know what love is med Foreigner, Santana med Oye Como Va och så lite Huey Lewis and the News med The Power of Love.
Och så förstås massor av Fleetwood Mac; Dreams, Go your own way, Tusk och Don't Stop.
Och framåt morgonen (när vi löste världsproblemen och hade alla svaren) Empty Rooms med Gary Moore, Stairway to Heaven med Led Zeppelin och så lite mer Knopfler, lugnare, som i Local Hero/Wild Theme.
Och Mike Oldfield, förstås Tubular Bells.
Mycket musik var det.
Innan vi antingen gick ner till det lilla bageriet vid Sankt Pauli kyrka och köpte frallor från den första nygräddade plåten. Eller efter en snabb-uppfräschning cyklade iväg längst med Bergsgatan till hemsamaritjobbet.

Men massor är sig likt:
Det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Oooh, ooh, sång på sång
Det ekar över hela staden
Åh, nått stort på gång
För det är kö från gatan upp till hallen
Och
Dunkande hjärtan klockan kvart över fem
Imma på rutorna men ingen går hem

Och alla var verkligen välkomna in.
Här är hela texten.

söndag 14 augusti 2011

Ulrika Westerlund; En berättelse om kärlek

Ulrika Westerlund, ordförande i RFSL, skrev i samband med Stockholm Pride en läsvärd krönika i Tidningen NU.

I den hänvisar Ulrika bland annat till en artikel om att ta bort kravet på tvångssterilisering mm vid könsbyte som Erik Ullenhag (som då var partisekreterare för Folkpartiet), Barbro Westerholm (denna gigant och kämpe när det gäller sexuella rättigheter) och jag skrev i Aftonbladet förra sommaren; här är en länk till den.

Här är några bloggar om den vedervärdiga kvarleva som lagstiftningen om tvångssterilisering är:
Amanda Brihed som har varit otroligt stark och ständigt tagit denna fight har skrivit många, många artiklar och bloggar. Lättast för att hitta allt läsvärt är att googla.
Karin Långström Vinge: A propos Pride och Happy Pride
Jesper Svensson: Riksdagsinitiativ i steriliseringsfrågan?
Maria Jern: Jag skäms!
Torbjörn S Peterson: KD vill ha kvar kravet på sterilisering vid könsbyte
Johanna Julén: Vem har rätten till din kropp?
Röda Berget: Barbro Westerholm (fp) tänker kicka KD-bak
Och så den senaste av mina egna bloggar i denna fråga:
Amanda Brihed om rätten till den egna kroppen

Och här är en länk till Ulrikas krönika, som också finns här nedan i bloggen.

......................................................................................

En berättelse om kärlek


GÄSTKRÖNIKA.

När jag skriver detta är det dagen efter Stockholm Prides invigning. Igår kväll stod jag tillsammans med cirka 10 000 andra personer i Kungsträdgården och lyssnade tårögt på Thomas Beatie, den amerikanska transaktivisten som kanske mest är känd under namnet ”den gravida mannen”.

Thomas berättade sin historia och det blev nästan alldeles tyst. Det var en berättelse som det var omöjligt att inte bli djupt berörd av. Det var en berättelse om kärlek, om en allmänmänsklig längtan efter barn, om frun Nancy som har svår endometrios och inte kan bli gravid. Om hur Thomas därför valde att behålla sina kvinnliga reproduktiva organ när han gjorde de andra könskorrigerande behandlingarna – opererade bort brösten och tog testosteron – eftersom han, som så många andra människor i världen, alltid vetat att han ville bli förälder.

Om hur amerikansk lagstiftning möjliggjort hans och Nancys föräldraskap, eftersom amerikansk lag inte har samma krav som den svenska lagen på att den som vill ändra sitt juridiska kön också ska vara steril. Thomas kunde alltså göra de andra behandlingarna, ändra sitt juridiska kön till man – och ändå få behålla sin livmoder och sina äggstockar. Barnen kom sedan enkelt till genom insemination med donerad sperma.

Framför mig i Kungsträdgården under Thomas tal stod en transtjej med ett plakat. ”En skam för Sverige” stod det längst upp – över en bild på Kristdemokraternas vice partiordförande Maria Larsson, barn- och äldreminister, och den som just nu allra tydligast står för motståndet mot transpersoners möjlighet att skaffa barn. Under Kd:s riksting nyligen var det hon som föredrog partistyrelsens linje och argumenterade emot de tre kristdemokrater som hade motionerat till rikstinget om att partiet skulle ändra sin hållning när det gällde tvångssteriliseringarna och ställa sig på samma sida i frågan som de övriga regeringspartierna och den rödgröna oppositionen.

Hon hade i sina inlägg kunnat välja att endast hänvisa till partistyrelsens motionssvar, där man ansåg att motionen skulle vara ”besvarad” med några vaga formuleringar om att fortsätta bevaka frågan – men ministern valde istället att hårt sätta ner foten och kräva fortsatta steriliseringar. Rikstinget gick sedan på hennes linje. Att texten längst ner på plakatet i Kungsträdgården igår löd ”Maria ’Mengele’ Larsson (Kd) vill tvångssterilisera mig!” är alltså inte så konstigt.

I och med Kd:s rikstingsbeslut är diskussionen med dem i den här frågan ganska avslutad. Från RFSL:s sida har vi tidigare formellt uppvaktat Göran Hägglund, och också träffat en mängd andra partiföreträdare, riksdagsledamöter och andra, för att försöka övertala dem om att ändra sin linje. Tyvärr har vi alltså inte fått gehör för våra argument om att det är orimligt att Sverige 2011 har en lag som ger staten rätt att tvinga en individ att genomgå kirurgiska ingrepp för att få en social rättighet; att få sin könsidentitet juridiskt erkänd.

Nu ligger bollen hos de övriga regeringspartierna och Folkpartiet borde ta täten. Folkpartiet reagerade snabbast av alla partier för en förändring av lagen när Socialstyrelsens utredning, som föreslog detta, kom förra året. Redan dagen efter att utredningen släppts skrev nuvarande hbt-ministern Erik Ullenhag en artikel där han tydligt tog ställning mot tvångssteriliseringar och deklarerade att lagen skulle rivas upp.

Nu är det dags att göra verklighet av det ställningstagandet. Kör över Kd. Visa att transpersoners mänskliga rättighet att slippa påtvingade steriliseringar väger tyngre än regeringsenighet i varje fråga. Lös den här situationen genom ett utskottsinitiativ. Nu. Låt inte tvångssteriliseringslagen fylla 40 nästa år.

Ulrika Westerlund,
förbundsordförande RFSL

torsdag 11 augusti 2011

Mitt märkliga minne - och The Last Resort

Mitt minne är inte alltid det allra bästa.
Många viktiga och intressanta händelser och fakta lägger sig långt, långt bak och gör sig irriterande svåråtkomliga.

Människor minns jag (tack och lov) nästan alltid, även om jag inte alltid minns i vilket sammanhang vi träffats.

Igår hörde jag The Last Resort med Eagles på radion.
Och mindes vart enda ord. Sjöng med hela vägen genom denna underbara låt.
Trots att jag säkerligen inte hört den på 15-20 år.

Märkligt att vissa saker sitter som berg.
Kanske är det den vackra musiken.
Kanske den helt fantastiska mångbottnade episka lyriken av Don Henley.
Kanske kontrasten mellan den vackra formen och det sorgerligt allvarliga, alltid aktuella, budskapet om människors tillkortakommanden.
Kanske minns jag helt enkelt just detta så kristallklart ner till kortaste ord för att albumet Hotel California spelades och spelades och spelades de där otroligt härliga åren i slutet av 70-talet när jag började bli vuxen (hm?).
Who will provide the grand design?
What is yours and what is mine?
'Cause there is no more new frontier.
We have got to make it here.
We satisfy our endless needs och justify our bloody deeds, in the name om destiny and the name of God.

Här är en YouTube-länk till The Last Resort.

onsdag 3 augusti 2011

En intervju med Henrik Bachner om antisemitism

Tidigare i år publicerade Frisinnad Tidskrift en artikel där jag intervjuar Henrik Bachner. Henrik är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Här är hans hemsida.

Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen

Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:

.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.

Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................

Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.

...............................................................................................................

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

måndag 1 augusti 2011

Birgitta Ohlssons sommarprat i SR: Värme, värderingar och vision

Jag satt för en stund sedan uppkrupen i soffhörnan och lyssnade på Birgitta Ohlsson, vars sommarpratande i P1 jag tyvärr missade tidigare idag.

Birgitta.
EU-minister. Vän. Rakryggad liberal. Stridbar människorättskämpe.
Jag är alldeles på tok för jävig för att ens försöka mig på en recension av radioprogrammet. Men väldigt tagen blev jag av Birgittas personliga anslag.

Om demokrati och solidaritet, talade hon.
Om folkliga revolutioner för frihet.
Om massakern på Utöya och förhoppningarna om att detta inte ska släcka ungas politiska engagemang.
Om den liberala magneten New York.
Om extremistiska strömningar i Europa.
Om stödet från föräldrarna och tidigare partiledare som Per Ahlmark och Bengt Westerberg.
Och om kärleken till maken Mark och dottern Stella.

Ett program med värme, värderingar och vision.

Om några minuter går reprisen av programmet på SR.
Annars går det att lyssna på Birgittas sommarpratande här.

Amanda Brihed om rätten till den egna kroppen

Idag startar Stockholm Pride - en glädjefest som på många plan symboliserar öppenhet, frihet och respekt för allas lika värde och rättigheter. En manifestation som känns självklar i Sverige men långt ifrån är det på alla håll i världen (lyssna gärna på EU-minister Birgitta Ohlssons YouTube-klipp inför förra Stockholm Pride).

Men massor finns kvar att kämpa för även här på hemmaplan.
Amanda Brihed startar Pride-veckan med att skriva i Svenska Dagbladet om hur transsexuella fortfarande berövas rätten till sina egna kroppar, sin sexualitet, reproduktion, hälsa och självbestämmande. Och därmed rätten till sin historia och framtid.

SvD har också en artikel om att 12 samfund får statsbidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, menar att staten genom att ge bidrag till samfund som inte accepterar homosexuella sänder signalen att diskriminering av homosexuella inte är så allvarligt. Och det har hon ju helt rätt i.

Läs också gärna Amandas personliga artikel i DN om tvångssterilisering från förra sommaren. Och en artikel i Aftonbladet som jag skrev tillsammans med Erik Ullenhag och Barbro Westerholm om att denna konservativa och omänskliga lagstiftning måste rivas upp. Riktigt sorgerligt att detta inte har genomförts, tycker jag.

Blandad kompott av nya och gamla bloggar:
Maria Jern: Jag skäms
Torbjörn Jerlerup: Ersätt alla offer för tvångssteriliseringar och socialt förmynderi!
Trollhare: Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså
Helena von Schantz: Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.
Per Pettersson: USA kommer äntligen ikapp om HBT och psykologi
Catrine Norrgård: Utseende och borglighet
Rasmus Jonlund: Frihet, jämlikhet och hbt-rättigheter
Carina Boberg: Liberal agenda för HBT-rättigheter
Björn Brändewall: Långt och argt om KD och tvångssteriliseringar
Seved Monke Ajneståhl: Denna jävla heteronorm
Johan Ingerö: Broderskapets orm