måndag 18 april 2011

Inger Enkvist - en ögonöppnare i skoldebatten

För mig var professor Inger Enkvist en rejäl ögonöppnare när jag läste några av hennes böcker i början av 2000-talet.
"Feltänkt. En kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik.", som, om jag inte missminner mig, av en lärare kallades balsam för sargade lärarsjälar. Och antologin "Skolan - ett svenskt högriskprojekt" som Inger Enkvist var redaktör för.

Båda böckerna blev omdebatterade och starkt kritiserade av försvararna av det då rådande skolsystemet. Men som sagt, hyllade av en många lärare.

Kontentan i böckerna var att den svenska skolan, trots många satsade miljarder, inte längre är en garanti för kunskap. Att skolan är mer intresserad av form än innehåll och mer fokuserad på att bejaka barnens identitet än på att lära dem något. En stökig miljö där det ofta varken går att samtal, lyssna eller koncentrera sig. Budskapet i böckerna var att Sverige i likhetens och omsorgens namn infört förändringar som motverkar kunskapsinhämtning.

Enkvist menade att det är förödande när lärarna istället för att koncentrera sig på undervisning i sina ämnen förväntas delta i möten och arbeten i arbetslag, projektgrupper och ledningsgrupper. Och ägna sig åt massiv dokumentation och utvärdering av den egna “läroprocessen”.

Böckerna tog upp problemområden som i mångt Folkpartiet och Alliansen steg för steg arbetar för att förändra och förbättra; en helt omgjord lärarutbildning, fler betygssteg, insatser mot mobbning, ökande och förtydligande av lärarnas befogenheter, lärarlegitimation, nya läroplaner, återstartande av speciallärarutbildningen mm mm mm. Men det tar givetvis tid - inte bara att ändra regelverk och utbildning utan också innan detta får genomslag i skolans vardag, bland elever och lärare. Jag menar att det som grund för alla de färdriktningar som måste ändras för att få en kunskapsskola för alla, behövs en gemensam insikt om att barn och unga i skolan behöver tillgång till kunniga och erfarna lärare. Lärarlösa lektioner är ingen framgångsfaktor. Att själv söka sig fram på Internet räcker långt ifrån hela vägen fram.

Med risk för att låta tråkig så menar jag också att alla i vi i vuxenvärlden behöver berätta för barnen och ungdomarna att man faktiskt måste anstränga sig för att bli duktig på något. Detta, som är så självklart inom till exempel sport, gäller ju också inom andra områden. En självklarhet kan tyckas.

Ett av de områden som Inger Enkvist (liksom merparten av svensk lärarkår som stred och demonstrerade mot detta när det begav sig i slutet av 1980-talet när Göran Persson var skolminister) är mycket kritisk till kommunaliseringen av den svenska skolan. Hon skriver:
”Inget enskilt skolbeslut har förmodligen varit så negativt som kommunaliseringen som gav kommunerna ansvar för all skolverksamhet till och med gymnasienivå... Decentraliseringen innebär ett klart brott mot tidigare svensk utbildningspolitik som syftade till att utbildningen skulle vara av hög kvalitet och likvärdig över hela landet. Det enda mysteriet är varför man inte går tillbaka, när nu resultatet är uppenbart för alla”.

Läs gärna min riksdagsmotion från 2009 om att förstatliga ansvaret för skolan. Jag är mycket glad över att detta sedan några år finns i Folkpartiets partiprogram och att FP driver frågan på olika sätt. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att ett statligt ansvar för skolan ingalunda innebär att friskolorna skulle försvinna - det är enbart det övergripande ansvaret som flyttas från kommunerna till staten.

Så här skriver Per Bauhn, då docent numera professor i praktisk filosofi, i sin recension av "Feltänkt" i Sydsvenska dagbladet 2004:
"Kanske speglar skolans problem ett större fenomen i dagens samhälle, nämligen en förlust av social självtillit i värdefrågor. Om tongivande element i samhället tror att allt handlar om åsikter och att det inte finns några sanningar, så kan man rätt gärna inte vänta sig att de skall våga säga något om vad kunskap är eller vilken kunskap som skall läras ut. Av rädsla för att inte kunna försvara en kunskapssyn föredrar man att prata om former för "lärande" i stället för vad detta skall handla om.
Och om man inte tror att det går att hävda en skiljelinje mellan rätt och orätt så vågar man heller inte sätta gränser för eleverna i klassrummet. Om den enes frihet är lika mycket värd som den andres, så blir det förmätet att förbjuda något. Alltså hukar man bakom sina handlingsplaner och måldokument, allt medan lärarna berövas sin yrkesstolthet och eleverna sin framtid."


Här är slutligen några artiklar om att förstatliga skolan:
Dags att återförstatliga skolan. Artikel i SvD av utbildningsminister Jan Björklund och ordf i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner.
Mårten Lundgren, ordf i LR Västerås
Aftonbladet om Jan Björklunds krav
DN; Många vill förstatliga skolan
Skolan ska tillbaka till staten. Artikel i SvD av Ulf Nilsson och mig.

söndag 17 april 2011

Riksdagsval i Finland - Heja Svenska folkpartiet

The Economist (19-25 mars/2011) har flera intressanta artiklar som ur olika vinklar skriver om rasistiska och främlingsfientliga partier och trender i Europa. Bland annat en kortfattad artikel med rubriken ”The far right in northern Europé – On the march” som handlar de främlingsfientliga partierna i Frankrike, Nederländerna och Sverige. Men också om Sannfinländarna (True Finns) som förespås sådan framgång i dagens riksdagsval att det kan bli svårt att ignorera dem när regeringen ska formas. Partiets huvudinriktningar beskrivs som anti-immigration/”anti-immigrant pose”, EU-fientlighet och stark kritik mot euro bail-out .

Magasinet NEO nummer 2/2011 skriver också om Sannfinländarna som i opinionsmätningarna inför riksdagsvalet legat runt 17-18 % (partiet fick ca 4 % i valet 2007). I artikeln beskriver Syvia Bjon (Huvudstadsbladet) Sannfinländarna som värdekonservativa kombinerat med gamla socialdemokratiska ideal och nationalromantisk mentalitet. På frågan från NEO om vilket parti man ska rösta på som liberal i Finland, svarar Syvia Bjon att många liberaler röstar på de Gröna och:
”Som finlandssvensk tycker jag att Svenska Folkpartiet är det liberala alternativet. De har också högt i tak med stor spridning på sina kandidater.”

Heja Svenska folkpartiet, säger jag – må valet gå bra för er! Partiledare (tillika Kultur- och idrottsminister) är Stefan Wallin.. En annan duktig liberal finsk politiker är Astrid Thors, Migrations- och EU-minister i Finland.

NEO nr 2 har förövrigt i detta nummer sexbrott som tema. Men även andra intressanta artiklar; om ond kemi, Muslimska brödraskapet, arabvärldens uppror. Och så Per Hagman om citroner, anarkism och revolutioner;
”Jag tror fortfarande att revolutioner handlar om människors mod och strävan efter förändring….Jag tror fortfarande att damerna på Röda korset i Töreboda och andra NGO:er hjälper världen mer än när vår exportversion av ’demokrati’ förvandlas till ett ihjälkramat tomt varumärke…”

…………………………………………………………………….....................................................

Se också:
Vasabladet: Riksdagsvalet där rädslan och oron dominerar
Svenska Dagbladet: Finland blickar inåt
Aftonbladet: Avskaffa svenskan
Västerbottens-Kuriren: Finland till val i svårmod
Göteborgsposten; Så får vi bukt med den extrema nationalismen (av statssekreterare Jasenko Selimovic, FP)

fredag 15 april 2011

Kunskap är makt

För alla som är intresserade av den svenska skolan, av god pedagogik och hur den gärna kan kombineras med en gnutta sunt förnuft, kan jag rekommendera DN:s artikelserie med bland annat utmärkta artiklar av Maciej Zaremba. Om hur det har kunnat bli så tokigt som det blivit på många ställen. Och hur det blivit så bra som det blivit på andra ställen.

Som till exempel artikeln i helgen om Minervaskolan i Umeå. Dit eleverna köar för att få börja. Som år 2006 fick utmärkelsen ”Sveriges bästa arbetsplats” av ”Great place to work institute” och som rankas bland de tio bästa arbetsplatserna i Europa. Som i fem år har varit bäst i länet i DN:s Nutidsorientering. Och också framgångsrika i Vi-i-Femman. Bland annat.

Minerva var ju förresten den romerska gudinna som bl a sågs som beskyddarinna för all slags hantverk och konstskicklighet (inkl läkekonsten!). Hennes tempel var samlingslokal för yrkesföreningar och Minervas husdjur var självklart en uggla, vishetens och bildningens symbol.

Minervaskolans kontroversiella grundare/rektor Hans Jansson trodde redan under sin utbildning på Lärarhögskolan på 60-talet på kunskap och undrade varför man inte fick lära sig att undervisa när man utbildade sig till lärare. I DN-artikeln beskrivs hur Hans Jansson genom åren envetet trotsat den pedagogiska ”expertisen” som anser att lärarledda lektioner är omoderna och odemokratiska.

Ett avsnitt ur artikeln (där "jag" är Maciej Zaremba):
Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen. Det finns ingen chans i världen att lille Marcus, 16, själv skulle komma på idén att läsa högt ur ”Njals saga” för högbröstade Lisa, 17, i akt och mening att de på egen hand, i demokratisk ordning, skulle upptäcka litteraturens källor. För att få dem dit måste man veta att det är dit man vill. Det här är trots allt en grundskola, inte ett postdoc-seminarium. Det enda problem jag kan se med sådan didaktik är att så få lärare klarar av den nu för tiden. Den kräver bildning, förberedelser, erfarenhet, uppmärksamhet, en gnutta av karisma.
Det skulle kunna vara en förklaring till varför en del företrädare för lärarkåren upptäckt att ”läraraktiv” undervisning är gräsligt omodern och grupparbeten mer demokratiska. Men det finns också de som på fullt allvar menar att läraren mest är i vägen för barnens kunskapstörst.

Ett annat avsnitt ur artikeln:
”Klara, färdiga – nu!” Läraren trycker på en tangent och en blindkarta landar i allas datorer. Det gäller att klicka på rätt fläck när ”Moldavien” dyker upp. Trycker man fel en gång blir det inte full poäng. Jag tänker att om fem av dem tar rätt på Kosovo äter jag upp min basker. Efter tio minuter är den förste klar. Han har alla rätt. Läraren vandrar bland skärmarna och antecknar. Nästan halva klassen har full pott. Nu vill de ha Afrika.
Samma resultat där ... Jag vet inte om Togo gränsar till Benin men det vet varannan i denna klass. Innan timmen är slut har somliga avverkat Asien och går över till att placera bergskedjor i Europa. Nu är det ingen tävling längre och äntligen får också jag en chans att peka ut en topp. Läraren säger att nu inser de att upproren i Bahrain och Jemen hänger samman. Dessutom är det bra att gymnastisera minnet.

Jag är nog barnslig som lekte med, det här var kul. Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta.
Vilka ändringar? Man får läsa med lupp för att upptäcka vad som väckte pedagogernas harm. Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen.
Man får läsa tre gånger för att inse att det är just vad de menar. Ja, de ser tydligen en skarp motsättning mellan insikten om att Serbien gränsar till Kroatien och en djupare förståelse av konflikterna på Balkan. De kunde lika gärna hävda att kunskaper i anatomi står i vägen för cancerforskning. Har Geografilärarnas riksförening och professorerna fått fnatt?
Om det vore så väl. Dessvärre är dessa pedagoger ganska representativa för de maktägande skikten i Skol-Sverige. Den motsättning mellan fakta och insikt som de konstruerar har haft förödande följder i klassrummen. Jag skall i en senare artikel försöka förstå deras tankebanor. Men tills vidare gör deras inlägg det lättare att förstå varför föräldrar i Umeå redan på BB ställer sina barn i kö till Minervaskolan. nte bestämmer vad de skall bli i livet.”

Artikeln avslutas med en svidande kritik:
”Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Vad jag vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord. Det som skall ha en chans att växa måste flytta ut. Att de svenska elevernas resultat inte sjunkit mer än de gjort kan bero på att också kapitalförstöring tar sin tid. Eller på att barn lär sig en hel del utanför skolan.”


Tack Hans Jansson och ni andra fantastiska lärare och rektorer som genom åren orkat stå emot trycket! Och fortsatt kämpa för kunskap, arbetsro, god pedagogik och tydlighet i den svenska skolan. Det ni gjort är ovärderligt för de barn och unga som haft förmånen att finnas i era klassrum och skolor. Tack Maciej Zaremba för en mycket bra artikelserie!

Övriga artiklar (hittills) artikelserien ”Hem till skolan”:
* Jan Björklund: Artiklarna belyser stora problem
* ”Reformerna måste granskas”
* ”Det är ingen vacker syn.” Så tog teknokraterna kommandot över skolan
* ”Sverige har slutat undervisa.” Så förlorade lärarna sitt yrke
* Den glömda läraren
* ”En förolämpning mot barnen.” Så sänkte skolan kraven på läskunnighet
* Så vandaliserade kommunen en skola

Och så några bloggar:
Helena von Schantz
Stefan Olsson
Mathias Sundin
Johan Kant

onsdag 13 april 2011

När jag fyller 40 ska jag vara snygg. Rik. Lycklig. Och yngre.

Ja, jag vet att jag är för sent ute. För min egen del.
Men titeln på Gunilla Bergenstens bok är ju helt fantastisk:
När jag fyller 40 ska jag vara snygg. Rik. Lycklig. Och yngre.

Och innehållet lättsamt roande.

Några citat:
”Dumheter är alltid bättre ju yngre man är.”
Det kan jag verkligen hålla med om.

”Shopping är en bra medicin. En drog som vår generation nyttjar ihärdigt, till skillnad från våra föräldrar eller deras. Tron på att en ny topp är en lösning är väldigt spridd. Eller en handväska. Själv sätter jag väldigt stor tilltro till skor. Och stövlar. Ja, och handväskor då.”
Ja!

Och slutligen något som jag inte personligen känner in i märgen men som dessvärre är vanligare än man önskar:
”Något händer när barnen kommer. Innan dess var det väl självklart att vi skulle dela det som hade med familjen att göra? Visst sa han att han skulle dela (och vi kanske önsketänkte det till att dela lika, eller?). Hävdade han inte det väldigt intensivt?
Men dela är inte ett par veckor av föräldraledighet. En semester som förlängs i vardera änden. Ställa upp är inte att dela. Assistera är inte att dela. Det är vi kvinnor som har tagit det mesta av föräldraledigheten och är projektledare för familjen. De flesta män jobbar mer än någonsin under småbarnsåren. Ungefär lika mycket som sina pappor…
… Det är intressant att så många av våra män faktiskt väljer sina pappors liv, trots vår fantastiska föräldraförsäkring. Och kanske ännu intressantare att vi gjorde det så lätt för dem att leva som våra pappor. Att vi inte bråkade mer. Tvingade dem att stå för vad de lovade.
Man kan undra vad som hade hänt om man verkligen hade delat föräldraledigheten. Om man inte straffats för att man var hemma med barnen, det är ju då löneskillnaderna etableras och sedan envist hänger kvar.”

Många flash-backs.
Många skratt – så här ett drygt decennium för gammal.
Hade jag läst boken när jag var 39 år, så tror jag att jag hade skrattat mindre men varit mer förberedd på en del saker. Men OK – hellre mindre förberedd och fler skratt.

Här är Gunilla Bergenstens blogg.
Och här finns en DN-intervju med Gunilla Bergensten.

torsdag 7 april 2011

Filter. Läsmagasinet för nyfikna.

Fick låna ett magasin av min dotter.
Filter. Läsmagasinet för nyfikna.
Bästa svenska magasin jag läst på länge. Kanske någonsin. Vid sidan av KP.
Udda, ovanliga, intressanta ämnen. Verkligen om allt möjligt.
Artiklar på djupet. Långa. Och några korta.
Olika stilistiska manér.
Undersökande, granskande journalistik.
Särdeles trevligt format.
Många riktigt bra (och snygga) annonser.
En fröjd att läsa.

Filter har funnits i tre år.
Förstår inte hur jag kunnat missa den.
Läste nr 19. Tidigare nummer på nätet ser också spännande ut.
Räcker inte.
Måste ha en egen prenumeration.