fredag 11 november 2011

Att läsa är att resa

Sitter på tåget och upptäcker mitt framför näsan en fin-fin reklam.
På det uppfällda, nedfällbara lilla bordet, ni vet.

Att läsa är att resa, ett enkelt och billigt sätt att förpassa sig till en mer spännande och intressant värld. Eller bara för att komma bort från vardagen ett tag. Vi åker när vi vill, stoppar när vi behagar, väljer extra benutrymme utan kostnad.

Tänker inte avslöja vilken bokhandel som är avsändaren.
Men visst var det bra?!

onsdag 9 november 2011

Kristallnatten

Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.

Nedan följer en längre version av talet som jag höll.

.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa

Kära vänner

Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.

Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.

Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.

Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades

En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.

Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.

Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................

Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.

Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.

Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.

Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.

Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.

Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.

Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.

Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.

Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.

Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.

Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.

De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.

Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.

............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.

Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.

Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.

Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.

Kära vänner

Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.

Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.

Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:

Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Hur sorgligt sannspådd han blev.

Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)

Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.

Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.

Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.


Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.

Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................

Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.

Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.


Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor


De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.

Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.

En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................

Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.

Kristallnatten var ett steg på vägen.

Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.

Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.

Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.

Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.

Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.

Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.

Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.

Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................

Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.

När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.

Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.

Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.

Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.

Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.

I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.

En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.

Kära vänner

Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.

Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.

Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.

En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.

Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.

En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.

Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.

Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.

Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................

Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.

Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.

I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.

Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.

Kära vänner

Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.

Och antisemitism inte är judarnas problem.

Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.

73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.

Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.

Europas judar är inte utrotade.

Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.

När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.

lördag 5 november 2011

Kronjuvelerna

Såg igår en helt ljuvlig film.
I all sin otäckhet.
En saga.
Kronjuvelerna.

Har inte fått så där helt outstanding kritik.
Men jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.
Storyn. Skådespeleriet. Filmmanéret.

Här är några av recensionerna - bryer er inte om stjärnor, getingar mm men bli nyfikna på historien:
Expressen
IMDb
DN
Svd

Och efter en kommentar av Leif Mohlin så kompletterar jag med:
Sydsvenskan och
Sydsvenskan webbtv

fredag 21 oktober 2011

Har börjat jobb-blogga

För lite drygt en månad sen började jag ett nytt arbete på Handelskammaren Mälardalen. Som ansvarig för Västmanland.
Glad är jag över att få arbeta för regionens företag, våra medlemmar.

Och förra veckan började jag jobb-blogga.
I bloggen "Mälardalen i världen" kommer jag skriva om mina tankar kring näringslivet i Västmanland, Mälardalen, Sverige och världen. På affarsliv.biz - en digital mötesplats för näringslivet i Mälardalen.

Och här finns en länk till Affärsliv i Mälardalen där jag blir intervjuad om det nya arbetet på Handelskammaren.

fredag 14 oktober 2011

Pengarna och makten

Jämställdhet handlar om makt, skrev jag nyligen i en artikel i Frisinnad Tidskrift. Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.

Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.

Läs hela min artikel i Frisinnad Tidskrift.
Heller här nedan.
Den som är intresserad av kvinnor som varit framgångsrika entreprenörer och företagare kan hitta mycket intressant på sajten foretagsamhet.se.
..............................................................................................................................................
Pengarna och makten
Att fortsätta bryta upp och konkurrensutsätta den offentliga sektorn är nödvändigt både för jämställda löner och ett jämställt företagande, menar Agneta Berliner.

Ett jämställt samhälle borde vara en självklarhet. Och visst har det hänt mycket om vi kikar i backspegeln. Men ibland misströstar jag när det gäller takten framåt. Inte minst när jag träffar unga kvinnor som slagit huvudet i ett glastak som de inte ens visste fanns. Och unga killar som inte alls är bekväma i de roller som de många gånger känner förväntas av dem. Pojkar som inte alls känner igen sig i alla generella beskrivningar; "Killar är…". Sen återvänder dock hoppet, för jag vet att en jämställd värld är möjlig. Och att vi måste bygga den tillsammans. Inte definierade som kvinnor eller män, utan tillsammans som människor.

Mänskliga rättigheter - även för kvinnor
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Och i den bästa av världar borde inte några särskilda satsningar behöva göras för att förverkliga kvinnors rättigheter. Men vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle, och eftersom kvinnor som samhällsgrupp som inte har tillgång till sina mänskliga rättigheter i samma utsträckning som män, behöver vi särskilt lyfta fram kvinnors rättigheter. Fortfarande betraktas kvinnor inom många områden, även om det sällan görs öppet och inte alltid medvetet, som avvikelser från normen. Normen, som alltså är mannen.

Redan 1792 hävdade Mary Wollstonecraft i skrivelsen "Till försvar av kvinnans rättigheter" att kvinnan inte skapats för att vara mannen till behag, utan är en självständig varelse som har rätt till samma uppfostran och utbildning som män. Men först hundra år senare tog kampen för lika rättigheter fart med kraven på rösträtt och sedan dröjde det ytterligare till 1921 till kvinnor i Sverige fick rösträtt. Och fortfarande i Sverige tar kvinnor ut ca 80 % av dagarna med föräldrapenning för vård av barn. Endast var femte höginkomsttagare är kvinna. En försvinnande liten del av Sveriges företagare är kvinnor. Den genomsnittliga pensionen är betydligt lägre för kvinnor än för män. Och den första kvinnan som statsminister i Sverige lyser fortfarande med sin frånvaro.

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och reglerar statens makt över individen. Dessa mänskliga rättigheter har kritiserats för att vara skrivna av män, för att gynna män. Kritikerna menar att rättigheterna omfattar det "manligt" offentliga men inte skyddar det "kvinnligt" privata. Olika strategier och tilläggsdokument har tagits fram för att ge kvinnors mänskliga rättigheter samma dignitet och status som de allmänna mänskliga rättigheterna. FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Konventionen lyfter fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Dessutom finns ett flertal tilläggsdokument och resolutioner för att stärka kvinnors roll och inflytande.

Ändå har kvinnors rättigheter svårt att fullt ut slå igenom. Kanske kan det huvudförslag som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lade fram i sitt slutbetänkande till regeringen förra året göra en skillnad när det gäller jämställdheten. Ett förslag om att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter - med uppdrag att undersöka hur Sverige följer sina åtaganden inom området. Omkring sextio länder, däribland Norge och Danmark, har de senaste åren inrättat sådana MR-institutioner.

Jämställdhet handlar om makt
Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.

Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.

Kraftsamlingar har gjorts förr
Det är lätt att förledas tro att kvinnor historiskt inte haft någon större påverkan på den svenska ekonomin. För när det gäller ekonomin, som inom så många andra områden, är det männen och deras gärningar som oftast synts i historiebeskrivningen. Ändå finns givetvis genom århundraden tusentals kvinnor som bidragit - både med sin arbetsinsats och genom sitt företagande. Även om det i företagandet oftast var maken som formellt stod för rörelsen. Kvinnornas del i företagandet beskriver Anders Johnson på ett förtjänstfullt sätt i sina böcker "Tidernas entreprenörer i Sverige" och "De gjorde skillnad". Kvinnors självförsörjning var sällan självklar och oftast både ifrågasatt och starkt hinderfylld.

Fram till 1900-talet hade kvinnor begränsade möjligheter att självständigt utöva olika yrken. Undantag fanns dock - enklare former av handel tilläts av sociala skäl som till exempel när Amalia Eriksson i Gränna fick tillstånd att öppna bageri och göra polkagrisar. Änkor hade också rätt att ta över rörelsen vid makens död. Och genom att erhålla egendomar i änkepension gavs möjlighet till försörjning - exempelvis medförde detta att Katarina Stenbock var framgångsrik patron på bruken i Ramnäs och Wirsbo under många år.

Många av de reformer som genomfördes på 1800-talet innebar stora steg framåt för jämställdhet och röjde undan hinder för kvinnors möjlighet att försörja sig. Reformer som;

* Lika arvsrätt för kvinnor och män (1845)

* Änkors, frånskilda eller ogifta kvinnors lagliga rätt att bedriva näringsverksamhet inom hantverk och viss handel (1846)

* Ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder (1863)

* Skråväsendets avskaffande och full näringsfrihet för kvinnor och män (1864)

* Kvinnor får rätt att ta studenten som privatister (1870)

* Kvinnor får rätt att ta akademisk examen inom de flesta discipliner (1873)

* Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst (1874)

Ofta var flera olika reformer förutsättningen för nya möjligheter. Anna Whitlock hade sannolikt aldrig kunnat förverkliga drömmen om att starta en egen skola i slutet av 1870-talet om det inte redan 1859 öppnats möjligheter för kvinnor att inneha vissa lärartjänster och om inte Högre lärarinneseminariet, som hon examinerades från, hade godkänts för start av riksdagen och Kungl. Maj:t på 1860-talet. Värt att notera är dock det absurda i att driftiga affärskvinnor, och skattebetalare, som Augusta Brandes, Amanda Christensen, Sofia Gumaelius och Wilhelmina Skogh inte hade någon rösträtt.

Även reformer långt in på 1900-talet har öppnat upp möjligheter för egen makt, försörjning och företagande inom traditionella kvinnobranscher. Sambeskattningens avskaffande 1971 var en viktig milstolpe. Och när förbudet mot privata arbetsförmedlingar upphävdes på 1990-talet kunde t ex företaget som ursprungligen startats som Stockholms Stenografservice av Ulla Myrman 1953 utvecklas och expandera till det globala bemanningsföretaget Manpower.

När vi tänker på jämlikhet, så går tanken många gånger till oändligt viktiga medborgerliga reformer som allmän rösträtt och möjlighet att vara valbar till politiska församlingar. Men inflytande och makt över sitt eget liv handlar också om det mest basala - att kunna försörja sig. Där utbildningsreformer kan vara basen till försörjning, om det finns en arbetsmarknad där kunskap kan omsättas i nytta och därmed lön eller försörjning från eget företagande. Men där även ekonomiska reformer som lika arvsrätt, skråväsendets avskaffande, full näringsfrihet, att vara juridiskt myndig och rätten att inneha statliga ämbeten är ovärderliga för jämställdheten. Jämställdhet kräver, då som nu, att kvinnor står på självständiga, ekonomiskt starka ben.

Högre utbildning - lägre lön
Att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att försörja sig är en central fråga för att kunna uppnå ett jämställt samhälle. Liksom många andra liberaler genom tiderna har jag sett en hög utbildningsnivå för kvinnor som nyckeln till självförsörjande. Kunskap är en attraktiv handelsvara. Det är också i de tidiga åren som värderingar formas - och en förskola/skola med ett jämställt förhållningssätt, så fritt som fördomar och könsstereotyper som möjligt, gör att varje barn ges utrymme att utvecklas utifrån sitt egen personlighet.

Idag kan vi glädja oss åt att 65 % av de examinerade från högskolor och universitet är kvinnor. Och att 47 % av de som tar doktorsexamen är kvinnor. Trots detta är ca 80 % av professorerna vid högskolor och universitet fortfarande män. Och någon större förändring i lönekuvertet tycks hög utbildning inte medföra. Kvinnor har lägre inkomster, trots att de oftast har högre utbildning än män. Valet av yrke och arbetsplats är viktiga orsaker till löneskillnaden. Kvinnor återfinns ofta i offentlig sektor medan de flesta män arbetar inom den privata sektorn. Det spelar stor roll för löneutvecklingen eftersom den privata sektorn generellt betalar högre löner.

Cash is queen
De löneskillnader som finns mellan kvinnor och män är till kvinnornas nackdel. Kvinnors lön uppgår till ca 80 % av mäns lön. Om man räknar bort skillnader som beror på ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid skulle kvinnors löner ändå bara uppgå till 92 % av mäns löner. Och endast var femte höginkomsttagare i Sverige är kvinna.

Det ska löna sig att investera tid, kraft och pengar i en högre utbildning. Men idag är många av de offentligfinansierade yrkena är underbetalda och kvinnodominerade. Utbildningspremien för många kvinnor är mycket låg.

Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika mycket. Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. En tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man arbetar deltid. Kvinnors arbetstid påverkas av antalet barn och yngsta barnets ålder. Männens arbetstid påverkas inte av detta.

Det är inte acceptabelt att den genomsnittliga grundlönen för några år sedan för en person med minst treårig högskoleutbildning i ekonomi var drygt 12.000:- mindre för en kvinna än för en man. Varje månad. Det gör en orimlig skillnad i plånboken. Och för pensionen.

Inte heller ägandet är jämställt
Genusmönstret i ägande visar lika stora skillnader som i fråga om lönerna. Det vill säga, kvinnor och män äger olika mycket - kvinnors nettoägande är 76% av männens. Skillnaden ökar med stigande ålder och störst ökning kommer under de år då de flesta har barn hemma. Storleken på lönen och i vilken utsträckning kvinnor driver företag påverkar säkert också de generella skillnaderna.

Gemensam lagfart på bostaden är fortfarande inte en självklarhet för alla, även om ROT-avdraget har gjort Sveriges kvinnor mer förmögna. För antalet gåvobrev med lagfarter mellan makar har ökat dramatiskt sedan ROT-avdraget infördes eftersom dessa bara får göras av någon som är ägare till huset som ska renoveras.

Både lönenivåer och eget företagande har betydelse för att kunna skapa ett sparkapital. Knappt en fjärdedel av alla företag ägs och drivs av kvinnor. Kvinnor har också lägre inkomster än män. Sammantaget gör detta att kvinnor har sämre förutsättningar att få ihop ett sparkapital. Bristen på kapital påverkar i sin tur möjligheten att starta och utveckla företag. Liksom det påverkar handlingsfriheten i många andra avseenden.

Det saknas idag kunskap om kvinnors ägande, både vad gäller orsaker och konsekvenser. Det är därför glädjande att Liberala Kvinnor motionerat till Folkpartiets Landsmöte för att driva på att det ojämställda ägandet utreds och för att ta fram en strategi som ökar kvinnors ägande.

Hela lönen och halva makten
Sverige har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader. I grova drag kan sägas att kvinnors inträde på arbetsmarknaden i Sverige sammanföll med utbyggnaden av den offentliga sektorn. Konsekvensen har blivit att kvinnor i hög grad arbetar i offentliga verksamheter där monopolsituationen leder till sämre karriärmöjligheter och lägre löner. Att så många av de så kallade kvinnoyrkena är låglöneyrken är en konsekvens av att de inte finns på en konkurrensutsatt marknad och att det då inte heller finns några alternativa arbetsgivare.

Genom att bryta upp monopolen kan kvinnors valfrihet och ställning på arbetsmarknaden stärkas. Fortsatt konkurrensutsättning av de offentliga monopolen är en nyckel inte bara till kvinnors starkare ställning på arbetsmarknaden som anställda utan också till ett ökat företagande för kvinnor. För hindren för företagande inom skola, vård och omsorg är också en orsak till att vi har bland det lägsta företagandet bland kvinnor i Europa. Och fortfarande begränsar strukturer och det svenska samhällets tradition att inte tillåta företagande inom välfärdstjänster såväl kvinnors företagande som kvinnors möjlighet till högre löner och karriärvägar. I branscher som domineras av kvinnor ifrågasätts idag företagens rätt att göra vinst. Inom offentlig sektor kan traditionellt manliga tjänster som underhåll och transport förvisso utföras av vinstdrivande företag men de kvinnligt dominerande vård/omsorgstjänsternas rätt att växa inom privat företagande och göra vinst ifrågasätts ständigt.

Därutöver är skattesystem och regler är mer anpassade till tillverkningsföretag än tjänstebranschen, där kvinnor finns i högre utsträckning. Likaså behövs nytänkande när det gäller privat finansiering av företagande kopplat till kompetens inom traditionella kvinnoyrken.

Av styrelseledamöterna i börsnoterade företag är ca 80 % män. Antalet VD liksom styrelseordförande ligger båda runt 10 bland de ca 260 börsnoterade bolagen. Men viktigare för jämställdheten är att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper - och att fler kvinnor än dagens femtedel blir chefer inom privat näringsliv.

Jämställdhet gör alla till vinnare
Jämställdhet bygger inte på att alla individer ska göra exakt samma val. Tvärtom ska kvinnor och män ska ges möjlighet att utveckla sina individuella intressen och drömmar bortom könsrollernas begränsningar. Jämställdhet är ingen kvinnofråga. Och jag ser ett stort behov av många, många drivande män som jämställdhetsaktivister. För i ett jämställt samhälle är alla vinnare. I ett samhälle där kvinnor har hälften av all politisk och ekonomisk makt förändras forskning, arbetsmarknad och samhällsbyggandet. I ett jämställt samhälle där all kompetens, istället för hälften, tas tillvara, där går näringslivet bättre och tillväxten ökar. När kvinnor och män delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Och var och en får möjlighet att påverka sin livssituation.

Agneta Berliner

fredag 19 augusti 2011

Mycket är sig likt, härligt nog

En av sommarens landsplågor gör mig riktigt nostalgisk.
Och på gott humör.
Det är Veronica Maggios Välkommen in.

Riktiga flash-backs från åren på Stenbocksgatan i Malmö.
I slutet av 70-talet och början av 80-talet.
På något sätt hann vi både studera och arbeta, oftast båda sakerna parallellt.
Men den kvardröjande känslan från den tiden är allt festerna i den allra första egna lägenheten. Och så den där gången som det satt en råtta och kikade på mig när jag öppnade ett skåp (sällan har jag skrikit så högt eller sprungit så fort). Lägenheten var förresten en fantastisk tvåa med kakelugn, brädgolv, gasspis och stukatur i ett sekelskifteshus. De då minst sagt ruffa kvarteren tilltalade inte mina föräldrar särskilt mycket, nog kunde dottern hitta vettigare ställen att bo på, tyckte de. Men det tyckte inte jag. Idag är husen och omgivningarna i Rörsjöstaden upprustade och jag inbillar mig att det inte är vidare värst lätt att hitta en lägenhet där. Åtminstone inte till en rimlig kostnad.

Visst skiljer sig också andra saker än standard och status på kvarter och hus.
Även i Maggios sång;
* Någon nyckel behövde inte slängas ner - porten stod nästan alltid öppen.
* Folket var inte hänvisade till fläkten för att röka.
* Grannarna klagade inte från kvart över tio, för de var ju med på festen.
* Och vi spelade inte pappas skiva från 69. Vi spelade Hold the Line och Africa med Toto, Layla med Clapton, I want to know what love is med Foreigner, Santana med Oye Como Va och så lite Huey Lewis and the News med The Power of Love.
Och så förstås massor av Fleetwood Mac; Dreams, Go your own way, Tusk och Don't Stop.
Och framåt morgonen (när vi löste världsproblemen och hade alla svaren) Empty Rooms med Gary Moore, Stairway to Heaven med Led Zeppelin och så lite mer Knopfler, lugnare, som i Local Hero/Wild Theme.
Och Mike Oldfield, förstås Tubular Bells.
Mycket musik var det.
Innan vi antingen gick ner till det lilla bageriet vid Sankt Pauli kyrka och köpte frallor från den första nygräddade plåten. Eller efter en snabb-uppfräschning cyklade iväg längst med Bergsgatan till hemsamaritjobbet.

Men massor är sig likt:
Det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Oooh, ooh, sång på sång
Det ekar över hela staden
Åh, nått stort på gång
För det är kö från gatan upp till hallen
Och
Dunkande hjärtan klockan kvart över fem
Imma på rutorna men ingen går hem

Och alla var verkligen välkomna in.
Här är hela texten.

söndag 14 augusti 2011

Ulrika Westerlund; En berättelse om kärlek

Ulrika Westerlund, ordförande i RFSL, skrev i samband med Stockholm Pride en läsvärd krönika i Tidningen NU.

I den hänvisar Ulrika bland annat till en artikel om att ta bort kravet på tvångssterilisering mm vid könsbyte som Erik Ullenhag (som då var partisekreterare för Folkpartiet), Barbro Westerholm (denna gigant och kämpe när det gäller sexuella rättigheter) och jag skrev i Aftonbladet förra sommaren; här är en länk till den.

Här är några bloggar om den vedervärdiga kvarleva som lagstiftningen om tvångssterilisering är:
Amanda Brihed som har varit otroligt stark och ständigt tagit denna fight har skrivit många, många artiklar och bloggar. Lättast för att hitta allt läsvärt är att googla.
Karin Långström Vinge: A propos Pride och Happy Pride
Jesper Svensson: Riksdagsinitiativ i steriliseringsfrågan?
Maria Jern: Jag skäms!
Torbjörn S Peterson: KD vill ha kvar kravet på sterilisering vid könsbyte
Johanna Julén: Vem har rätten till din kropp?
Röda Berget: Barbro Westerholm (fp) tänker kicka KD-bak
Och så den senaste av mina egna bloggar i denna fråga:
Amanda Brihed om rätten till den egna kroppen

Och här är en länk till Ulrikas krönika, som också finns här nedan i bloggen.

......................................................................................

En berättelse om kärlek


GÄSTKRÖNIKA.

När jag skriver detta är det dagen efter Stockholm Prides invigning. Igår kväll stod jag tillsammans med cirka 10 000 andra personer i Kungsträdgården och lyssnade tårögt på Thomas Beatie, den amerikanska transaktivisten som kanske mest är känd under namnet ”den gravida mannen”.

Thomas berättade sin historia och det blev nästan alldeles tyst. Det var en berättelse som det var omöjligt att inte bli djupt berörd av. Det var en berättelse om kärlek, om en allmänmänsklig längtan efter barn, om frun Nancy som har svår endometrios och inte kan bli gravid. Om hur Thomas därför valde att behålla sina kvinnliga reproduktiva organ när han gjorde de andra könskorrigerande behandlingarna – opererade bort brösten och tog testosteron – eftersom han, som så många andra människor i världen, alltid vetat att han ville bli förälder.

Om hur amerikansk lagstiftning möjliggjort hans och Nancys föräldraskap, eftersom amerikansk lag inte har samma krav som den svenska lagen på att den som vill ändra sitt juridiska kön också ska vara steril. Thomas kunde alltså göra de andra behandlingarna, ändra sitt juridiska kön till man – och ändå få behålla sin livmoder och sina äggstockar. Barnen kom sedan enkelt till genom insemination med donerad sperma.

Framför mig i Kungsträdgården under Thomas tal stod en transtjej med ett plakat. ”En skam för Sverige” stod det längst upp – över en bild på Kristdemokraternas vice partiordförande Maria Larsson, barn- och äldreminister, och den som just nu allra tydligast står för motståndet mot transpersoners möjlighet att skaffa barn. Under Kd:s riksting nyligen var det hon som föredrog partistyrelsens linje och argumenterade emot de tre kristdemokrater som hade motionerat till rikstinget om att partiet skulle ändra sin hållning när det gällde tvångssteriliseringarna och ställa sig på samma sida i frågan som de övriga regeringspartierna och den rödgröna oppositionen.

Hon hade i sina inlägg kunnat välja att endast hänvisa till partistyrelsens motionssvar, där man ansåg att motionen skulle vara ”besvarad” med några vaga formuleringar om att fortsätta bevaka frågan – men ministern valde istället att hårt sätta ner foten och kräva fortsatta steriliseringar. Rikstinget gick sedan på hennes linje. Att texten längst ner på plakatet i Kungsträdgården igår löd ”Maria ’Mengele’ Larsson (Kd) vill tvångssterilisera mig!” är alltså inte så konstigt.

I och med Kd:s rikstingsbeslut är diskussionen med dem i den här frågan ganska avslutad. Från RFSL:s sida har vi tidigare formellt uppvaktat Göran Hägglund, och också träffat en mängd andra partiföreträdare, riksdagsledamöter och andra, för att försöka övertala dem om att ändra sin linje. Tyvärr har vi alltså inte fått gehör för våra argument om att det är orimligt att Sverige 2011 har en lag som ger staten rätt att tvinga en individ att genomgå kirurgiska ingrepp för att få en social rättighet; att få sin könsidentitet juridiskt erkänd.

Nu ligger bollen hos de övriga regeringspartierna och Folkpartiet borde ta täten. Folkpartiet reagerade snabbast av alla partier för en förändring av lagen när Socialstyrelsens utredning, som föreslog detta, kom förra året. Redan dagen efter att utredningen släppts skrev nuvarande hbt-ministern Erik Ullenhag en artikel där han tydligt tog ställning mot tvångssteriliseringar och deklarerade att lagen skulle rivas upp.

Nu är det dags att göra verklighet av det ställningstagandet. Kör över Kd. Visa att transpersoners mänskliga rättighet att slippa påtvingade steriliseringar väger tyngre än regeringsenighet i varje fråga. Lös den här situationen genom ett utskottsinitiativ. Nu. Låt inte tvångssteriliseringslagen fylla 40 nästa år.

Ulrika Westerlund,
förbundsordförande RFSL

torsdag 11 augusti 2011

Mitt märkliga minne - och The Last Resort

Mitt minne är inte alltid det allra bästa.
Många viktiga och intressanta händelser och fakta lägger sig långt, långt bak och gör sig irriterande svåråtkomliga.

Människor minns jag (tack och lov) nästan alltid, även om jag inte alltid minns i vilket sammanhang vi träffats.

Igår hörde jag The Last Resort med Eagles på radion.
Och mindes vart enda ord. Sjöng med hela vägen genom denna underbara låt.
Trots att jag säkerligen inte hört den på 15-20 år.

Märkligt att vissa saker sitter som berg.
Kanske är det den vackra musiken.
Kanske den helt fantastiska mångbottnade episka lyriken av Don Henley.
Kanske kontrasten mellan den vackra formen och det sorgerligt allvarliga, alltid aktuella, budskapet om människors tillkortakommanden.
Kanske minns jag helt enkelt just detta så kristallklart ner till kortaste ord för att albumet Hotel California spelades och spelades och spelades de där otroligt härliga åren i slutet av 70-talet när jag började bli vuxen (hm?).
Who will provide the grand design?
What is yours and what is mine?
'Cause there is no more new frontier.
We have got to make it here.
We satisfy our endless needs och justify our bloody deeds, in the name om destiny and the name of God.

Här är en YouTube-länk till The Last Resort.

onsdag 3 augusti 2011

En intervju med Henrik Bachner om antisemitism

Tidigare i år publicerade Frisinnad Tidskrift en artikel där jag intervjuar Henrik Bachner. Henrik är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Här är hans hemsida.

Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen

Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:

.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.

Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................

Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.

...............................................................................................................

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

måndag 1 augusti 2011

Birgitta Ohlssons sommarprat i SR: Värme, värderingar och vision

Jag satt för en stund sedan uppkrupen i soffhörnan och lyssnade på Birgitta Ohlsson, vars sommarpratande i P1 jag tyvärr missade tidigare idag.

Birgitta.
EU-minister. Vän. Rakryggad liberal. Stridbar människorättskämpe.
Jag är alldeles på tok för jävig för att ens försöka mig på en recension av radioprogrammet. Men väldigt tagen blev jag av Birgittas personliga anslag.

Om demokrati och solidaritet, talade hon.
Om folkliga revolutioner för frihet.
Om massakern på Utöya och förhoppningarna om att detta inte ska släcka ungas politiska engagemang.
Om den liberala magneten New York.
Om extremistiska strömningar i Europa.
Om stödet från föräldrarna och tidigare partiledare som Per Ahlmark och Bengt Westerberg.
Och om kärleken till maken Mark och dottern Stella.

Ett program med värme, värderingar och vision.

Om några minuter går reprisen av programmet på SR.
Annars går det att lyssna på Birgittas sommarpratande här.

Amanda Brihed om rätten till den egna kroppen

Idag startar Stockholm Pride - en glädjefest som på många plan symboliserar öppenhet, frihet och respekt för allas lika värde och rättigheter. En manifestation som känns självklar i Sverige men långt ifrån är det på alla håll i världen (lyssna gärna på EU-minister Birgitta Ohlssons YouTube-klipp inför förra Stockholm Pride).

Men massor finns kvar att kämpa för även här på hemmaplan.
Amanda Brihed startar Pride-veckan med att skriva i Svenska Dagbladet om hur transsexuella fortfarande berövas rätten till sina egna kroppar, sin sexualitet, reproduktion, hälsa och självbestämmande. Och därmed rätten till sin historia och framtid.

SvD har också en artikel om att 12 samfund får statsbidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, menar att staten genom att ge bidrag till samfund som inte accepterar homosexuella sänder signalen att diskriminering av homosexuella inte är så allvarligt. Och det har hon ju helt rätt i.

Läs också gärna Amandas personliga artikel i DN om tvångssterilisering från förra sommaren. Och en artikel i Aftonbladet som jag skrev tillsammans med Erik Ullenhag och Barbro Westerholm om att denna konservativa och omänskliga lagstiftning måste rivas upp. Riktigt sorgerligt att detta inte har genomförts, tycker jag.

Blandad kompott av nya och gamla bloggar:
Maria Jern: Jag skäms
Torbjörn Jerlerup: Ersätt alla offer för tvångssteriliseringar och socialt förmynderi!
Trollhare: Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså
Helena von Schantz: Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.
Per Pettersson: USA kommer äntligen ikapp om HBT och psykologi
Catrine Norrgård: Utseende och borglighet
Rasmus Jonlund: Frihet, jämlikhet och hbt-rättigheter
Carina Boberg: Liberal agenda för HBT-rättigheter
Björn Brändewall: Långt och argt om KD och tvångssteriliseringar
Seved Monke Ajneståhl: Denna jävla heteronorm
Johan Ingerö: Broderskapets orm

torsdag 28 juli 2011

Frida Johansson Metso - om liberaler som världsmedborgare

Frida Johansson Metso skriver klokt om att aldrig sätta nationalstaten före individens rätt i en gästkrönika i det liberala nyhetsmagasinet NU inför LUF:s kongress i helgen.

Frida är ordförande för FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd) och var tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet samt i Liberala flyktingfonden.

Här är en länk till krönikan och nedan kommer krönikan i sin helhet.

...............................................................

LUF - världsmedborgarna

Förmodligen var det under kongressen i Lysekil 1999 som jag första gången hörde nuvarande Europaminister Birgitta Ohlssons berättelse om flickan som gömde sig på toaletten och förtvivlat skrubbade sin mörka hy med aceton. Hon hade redan som liten fått veta att hon inte dög. Den tydliga antirasismen var en av an­-ledningarna till att jag gick med i LUF – det ungdomsförbund som skickligast tog debatten mot 1990-talets nynazism. På ett sommarläger beskrev sedan Fredrik Malmberg, numera Barn­ombudsman, situationen för världens utsatta barn, inte minst dem som lever hela sitt liv i ett flyktingläger. LUF:s internationella engagemang gick inte att ta miste på, en handgriplig tro på alla människors lika värde var de än föds i världen – ett engagemang som nu åter utmanas av nationalistiska argument, tyvärr inte enbart från den nationella rörelsen. Slutligen kompletterade nu­-varande integrationsminister Erik Ullenhag, högröstat från en talarstol, det LUF som blev mitt hem, genom att peka ut vägen för internationalistiska, antirasistiska liberaler – drömmen om fri rörlighet. Med sin blotta närvaro ifrågasätter LUF de nationalistiska, socialistiska och konservativa strömningarna som kräver att globaliseringen ska kvävas och gränser ska byggas. LUF är ett av få ungdomsförbund som klarar av att plädera för frågor som anses klassiskt höger – arbetskraftsinvandring – och frågor som i Sverige placeras på vänsterskalan – flyktingars rätt att komma hit och få skydd, asylrätten. Inom borgerligheten har vi en tydlig roll att påminna om migrationens två sidor. Jag oroar mig för de konservativa debattörer som börjat klumpa ihop socialister och liberaler som försvarare av, som de påstår, en ”enorm invandring”. Blint talar de om invandring utan att tala om invandrare, vilka och varför människor kommer. I integrationspolitikens namn förordar de stängda gränser för dem som kommer från länder med ”annorlunda kultur”. De påstår grundlöst att asylsökande inte har flykting­skäl – och lättvindigt vill­korar de rätten till asyl. Det danska exemplet gällande kvotflyktingar är deras förebild – till Danmark får ingen komma som är sjuk, analfabet, ensamkommande – eller har en stor familj. Nyttan för staten, att snabbt kunna integreras, går före asylskäl. Om du behöver undfly tortyr spelar ingen roll om du inte har lärt dig läsa. Men om asylrätten villkoras, är den avskaffad.

Liberaler sätter aldrig nationalstatens behov före individens rätt. Därför står vi inför utmaningar i dag, när flyktingar benämns invandrare för att kringgå rättighetsaspekten, kallas illegala, kriminella, för att ytterligare distansera dem från oss. Dessa våra mot­debattörer pratar om ”enorm” invandring trots att de vet att dem de oroar sig för, flyktingarna, inte är många. Förra året handlade det om futtiga mängder flyktingar – 11,5 procent av alla som fick uppehållstillstånd 2010. De som vill stänga gränserna skräms hellre med att över 100 000 personer fick uppehållstillstånd förra året, utan att nämna att den absoluta majoriteten alltså är arbetskraft, kärleksinvandring och studenter – invandring de säger sig inte vilja begränsa. Det är inte underligt att LUF:s vision om fri invandring betraktas som en radikal framtidsdröm, men att grundläggande mänskliga rättigheter lättvindigt avfärdas, det är en kamp för nuet. För mig, en föredetting, är det glädjande att se LUF:s engagemang för ensamkomman­­de barn, de starka reaktionerna mot Finlands beslut att införa speciella ID-kort för utländska medborgare – och inte minst, för LUF:s bidrag till balans i Alliansen, som det enda ungdomsförbund som går mot dagens påståenden om att integrationspolitiken ska föras på bekostnad av att gränser stängs och färre flyktingar får skydd. LUF har ett mycket stolt arv och en mycket stolt framtid.

Lycka till på kongressen!

Frida Johansson Metso

söndag 10 juli 2011

Per T Ohlsson och Johan Norberg

Det finns några personer som jag alltid finner intressanta att läsa.
Och att lyssna på.
Ämnena. Analysen. Slutsatserna. Språket.

Sydsvenska dagbladets politiska krönikör Per T Ohlsson och den liberale debattören Johan Norberg är två av dessa personer.

Läs gärna deras artiklar i dagens Sydsvenskan och Expressen.
"Ingen bra idé" av Ohlsson om kommunismens tillkortakommanden och förakt för människor.
Och Norbergs "Därför är invandrarna Sveriges framtid" om att invandring inte bara krävs för framtida ekonomisk tillväxt utan också breddar Sverige mentalt.

söndag 3 juli 2011

Det svåra valet mellan gott och ont

Gårdagens ”Under strecket” i Svenska Dagbladet handlar om filosofen Emmanuel Levinas tankar om etik i relationen mellan jaget och medmänniskan. Med anledning av en avhandling av religionshistorikern Stine Holte; ”Meaning and Crisis: Emmanuel Levinas and the Difficult Meaning of the Ethical”.

Det är Jayne Svenungsson, docent i systematisk teologi, (vid Teologiska högskolan i Stockholm,) som skriver. Bland mycket annat tänkvärt:

Efter att ha sett alltför många storvulna visioner resa sig och falla bar Levinas på en djup misstro mot färdigskurna teorier om vad som karakteriserar en god människa eller ett gott samhälle. Det förrädiska med sådana teorier är att de alltför lätt intalar människan att hon står på det godas sida.
Så sant.
Och vidare:
Det svåra valet mellan gott och ont – det val som gör oss till människor – får aldrig överlåtas till kyrkan, nationen eller partiet. Det måste varje dag fattas av den enskilda människan.

Inte heller får kallet att vara en god människa vara förbundet med villkor om politisk eller himmelsk belöning. Etiken, tycks Levinas vilja säga, är alltid till för sin egen skull.
Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa.
Nyttigt att tänka lite extra mellan varven på vad det egentligen innebär – och hur det går att agera och reagera medmänskligt i tanke, ord och gärning.

Inte tokigt heller att bottna med tankar om etik och vad som skapar ett gott samhälle inför några dagar i Almedalsveckan.

lördag 2 juli 2011

Beijbom om att bli bäst på liberalism

Karl Beijbom är en god vän.

Stora journalistpriset fick han redan innan han hade fyllt 30.
Numera ägnar han sig mer åt förlagsverksamhet (Beijbom books) än åt journalistik och tidningsredaktörskap, så det gäller att glädjas åt de tillfällen som ges att njuta av hans goda penna. För att inte tala om goda tankar.

I senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU är Karl inbjuden som gästkrönikör. Han efterlyser Vision Folkpartiet 20.0 - en vision där Folkpartiet bland annat är bäst på frihet, rättvisa, fritt företagande och även är storebrorsamhällets främsta motvikt.

Läs och begrunda.
Här är en länk till krönikan.

Kaos, ordning, jazz och nazism

Bläddrade ett par dagar gammalt nummer av Aftonbladet.
Peter Kadhammars krönika "Jazzen står för allt som en nazist hatar" slår an många strängar.

En otvungen, vardaglig stil kring ett allvarligt ämne.
Tänk att skriva så lättsamt om djupsinnigheter som kaos vs ordning och vad dessa har för inverkan på förhållningssätt och medmänsklighet. Utan att på något sätt förlora seriositeten.

Och en fantastisk infallsvinkel att koppla det egna flyttlasset via begrepp som kaos och ordning till musik och auktoritära ideologier - härligt!

Två citat från krönikan:
Ordningssinnet sammanfattades i nazisternas mest ökända paroll: Ett folk, ett land, en ledare. Det är ­pedanteriet upphöjt till ­filosofi och statskonst.
Författaren Pär Rådström lär ha ­yttrat: 'Det var något tryggt med folk som gillade jazz. Man visste att de inte var ­nazister.'... Jazz är stökig musik. ­Improvisation. Man spelar på ­gehör, med och mot ­varandra, följer infall och ser vart de ­leder. Jazz står för allt som en nazist hatar.'

Hela krönikan finns här.

torsdag 30 juni 2011

Att läsa är ett livselixir

Att läsa är ett livselixir.
Det ger kraft och lust.
Det stillar nyfikenhet.
Och väcker nyfikenhet.
Att läsa ger nya insikter. Och förståelse. Och kunskap.
Det är underhållning.
Att läsa är en universalmedicin, som hjälper mot det mesta.

Jag älskar böcker.
Och jag älskar att läsa.

Jag hoppas att sommaren blir en ocean av läsande för min del.
Det här är några av de böcker som jag hoppas försjunka i:

Adressat okänd - av Kathrine Kressman Taylor
Mordets praktik - av Kerstin Ekman
Den obäddade sängen - av Francoise Sagan (en bok som jag letat efter ett tag men sen av en slump hittade i min bokhylla där den stått sedan tidigt 80-tal när jag läste den sist)
Hämnden - av Reginald Hill
Den femte sonen - av Elie Wiesel (dags att läsa den igen)
Vad jag älskade - av Siri Hustvedt
Japansk haiku - av Lars Vargö
Att söka hänryckningen - av Kathryn Harrison
Spill - av Sigrid Combüchen
Älskade syster - av Joyce Carol Oates

Jag hoppas att sommaren blir en ocean av läsande också för alla er andra som gillar att läsa.

Ankrace mot polio

Hjälp Rotary i kampen med att utrota barnpolio i välden.
För andra året i rad satsar Rotarys Västeråsklubbar på att gemensamt dra in pengar till den världsomspännande kampanjen End Polio Now.

Förra året fick vi ihop över 40.000 kronor som vi kunde skänka för att användas i kampen mot polio.

Under Västerås Cityfestival säljer Rotary lotter i form av badankor. På lördag kommer alla sålda ankor att tävla i Svartån; start från Apotekarbron och mål vid en position nedanför Storbron.

Satsa en tjuga på en av ankorna och var med och tävla.
De första 25 ankorna i mål är alla vinnare.
Om de fina priserna från Rotarys förnämliga sponsorer kan du läsa här.

Priset kan hämtas ut från Turistbyrån i Västerås. Vinnarna kommer att meddelas via Västerås Tidning lördag den 9 juli och kommer även att publiceras på Ankrace.org.

Rotarianer står vid Storbron och i hörnet Sigmatorget/Stora torget (karta) under festivalen och säljer ankorna. Och racet går alltså på lördag, kl.16.30.
Välkomna!

Här och här kan du läsa mer om Ankracet.

måndag 20 juni 2011

Antisemitism i vår tid

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna.

En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".

Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.

Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.

fredag 17 juni 2011

Hylleblomssaft

Ynsta sonen och jag har varit ute i regnet och plockat fläderblommor.
Eller hylleblom, som man säger i Skåne där jag växte upp.
Saft ska det bli.

Fläder har genom tiderna tillskrivits goda egenskaper och använts som botemedel mot de flesta åkommor. En universalmedicin. Men har också använts som krydda, för att färga garn, polera verktyg och fördriva sorkar. Bland mycket annat. Bladen användes, rötterna, barken, blommorna, kvistarna, bären, trädmärgen - ja, allt.

Under antiken var flädern heligförklarad och användes av både grekiska och romerska läkare. Här i Norden sa man att i ett hus med fläder utanför, där blir det inga gräl. Och att där flädern inte kan växa, där kan heller ingen bo. Och att hylleblomsdoften skrämde bort häxor och troll. Dock skulle man inte ha flädern alltför nära; i trädets skugga kunde man få både huvudvärk och nässelfeber och även somna in för gott om man hade otur. Trodde man. Det gällde att behandla flädern med respekt, gärna hälsa vackert när man gick förbi. Ännu i slutet av 1800-talet "offrade" äldre personer i Skåne till fläderbuskar på julafton för att den inte skulle ge dem sjukdom. Enligt germanerna bodde hemmets skyddsgudinna Holda i fläderträdet. Den som ville ta blommor, bär eller kvistar var tvungen att be Holda om lov, - och lämna något annat från skogen i utbyte. I Skåne och Danmark var det hyllefrun som bodde i trädet och som man skulle hålla sig väl med.

Häromdagen läste jag i en artikel att man sedan århundraden också gjort flöjter av kvistarna. Sådana pipor hördes bäst av djuren ute på markerna när herdarna kallade på dem.

Jag läser också, på sajten shenet.se, att fläderkulten en gång i tiden var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot den och gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Kristna myter uppstod. Till exempel: I ångern över att ha förrått Jesus, så hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra, som ibland växer på fläderns stam, sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot stammen. Eller: Enligt Apostlagärningarna köpte Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas att han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut". Olika versioner av dessa bibliska versioner av Judas död blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern och dog - alternativt att fläderns grenar brast när Judas hängde sig. Som en randanteckning bör tilläggas att flädern överhuvudtaget inte växer i Israel.

Oavsett alla sägner och mirakelkurer så är det gott med hylleblomssaft.
Här kommer mitt recept:
2 kg socker
2 liter vatten
Kokas och slås över:
30 - 40 blomklasar
3 skivade citroner
50 gr citronsyra (eller vinsyra)
Efter 2 - 2.5 dygn tar man bort citronerna.
Och efter ytterligare 3-4 dygn silar man bort blommorna - och saften är klar.

tisdag 14 juni 2011

Gärna driva men inte kasta sten - om Västsahara

Marocko har sedan 1975 ockuperat Västsahara.

Västsaharier fängslas, torteras och "försvinner". Även kvinnor och barn.
De västsahariska flyktinglägren i Tindouf (västra Algeriet) ligger i en steril öken; dåligt med mat och dåligt med vatten. Den humanitära nöden är stor. De västsahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad.
Ockupationsmakten Marocko drar ekonomisk vinning av Västsaharas naturtillgångar (t ex genom fiskeavtal med EU).
Och begår ständigt brott mot västsahariernas mänskliga rättigheter.

Västsahara är en av de frågor som funnit längst på FN:s bord. Otaliga är de beslut och resolutioner som klubbats för att åstadkomma en förändring för det västsahariska folket. I verkligheten händer tyvärr inte mycket.

Jens Orback, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center, uppmanar i en artikel i dagens DN svenska politiker att bland annat se till att Sverige erkänner Västsahara.
Det gör han rätt i.
Det vore ett välkommet ställningstagande.
Samtidigt som Orback skriver att det inte finns någon anledning att göra partipolitik av frågor som rör Västsahara, så kan han tyvärr inte avhålla sig från att ge folkpartister som Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström ett tjuvnyp. Två politiker som enligt mig har arbetat oerhört målmedvetet och rakryggat för Västsahara under många år.

Orback skriver att Ohlsson och Malmström varit tysta i Västsahara-frågan sedan februari 2006 och att Folkpartiets mycket aktiva ställning saknats under senare år. Detta stämmer dock inte.
Några exempel:
* Krönika av Birgitta Ohlsson i Tidskriften Västsahara - med tydliga ställningstaganden.
* Artikel om att Sverige måste säga nej till ett nytt fiskeavtal med Marocko - bl a undertecknad av Folkpartiets tre EU-parlamentariker Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström.
* Krav från över 30 nordiska parlamentariker (däribland flera folkpartister) till sina respektive regeringar att förhindra ett förnyande av EU:s fiskeavtal med Marocko om inte de västsahariska vattnen undantas i avtalet.
* Olle Schmidts blogg om att ta upp fiskeavtalet vid besök i Marocko.
* Marit Paulsen fördömer i en artikel fisket i Västsaharas vatten.
* Birgitta Ohlssons uttalanden vid Emmaus Stockholms klädinsamling till Västsaharierna.
* Newsmill-artikel av bl a Fredrik Malm om att lyfta fram människorättsbrotten i Västsahara i ljuset.
* LUF-ordförande Adam Cwejman om Västsahara.
* Anita Brodén skriver i Svenska Dagbladet tillsammans med en rad undertecknare att EU:s olagliga fiske i Västsahara måste upphöra.
* Johan Chytraeus uttalande i samband med European Coordination Conference for solidarity with the Sahrawi People.
* En av mina tidigare bloggar om Framgång för vår Västsahara resolution på ELDR

Som politiskt initierad bör det väl också föresvävat Jens Orback att de folkpartistiska ministrarna varit pådrivande i att Alliansregeringen i vintras röstade nej till ett förnyat fiskeavtal mellan EU och Marocko eftersom avtalet inte exkluderade de västsahariska vattnen.

Lite mer ödmjukhet skulle inte skada, tycker jag.
För vad Orback inte skriver, är att inte heller han själv under sin tid som s-minister fick igenom ett erkännande av Västsahara hos sin egen dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Att arbeta politiskt är sannerligen inte att alltid få exakt allt som man vill, inte ens i frågor som man brinner för. Och det vet Jens Orback. Jag är glad att han driver de mycket angelägna frågorna som rör Västsahara. Men att kasta politiska stenar när man sitter i glashus, det tror jag inte är en fruktbar väg för den som verkligen vill åstadkomma resultat.

..................................................................................

För ett par år sedan fick människorättsaktivisten Brahim Dahane, försvarare av mänskliga rättigheter i Västsahara, Per Anger-priset som delas ut av Forum för Levande Historia.

För den som vill veta mer om Västsahara och som privatperson vill engagera sig för Västsahara finns bra information på VästsaharaAktionens hemsida.

Här är en länk till en tidigare Berliner-blogg om Västsahara:
Ett bra regeringsbeslut om Västsahara men dåligt av EU:s fiskeråd

Och här är en länk till en av mina tidigare riksdagsmotioner som handlar om Västsaharas självbestämmande

söndag 5 juni 2011

Alltid i tiden; Torgny Segerstedt

Publicisten och motståndsmannen Torgny Segerstedt var en av få förutseende och klarsynta betraktare av världsläget i Europa i början och mitten av det förra århundradet. Han var också en orubblig, och för många obekväm, sanningssägare i en tid när sådana var sällsynta. Under 1920-talet var han en hård kritiker av den sovjetiska kommunistiska ledningen, som han menade var ett hot mot fred och frihet i Europa. Likaså gick han hårt åt socialdemokratin i Sverige eftersom han ansåg att ett socialistiskt styre undertryckte den fria personlighetsutvecklingen. Han kämpade mot trångsynthet och i en tidig programförklaring skrev han; ”Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [---] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.”

Mest känd är dock Segerstedt som en av nazismens starkaste kritiker i Sverige. De vassa, välformulerade och rakryggade artiklarna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Segerstedt var redaktör, gav genklang i hela Europa och stärkte inte minst hos motståndsmän i Norge och Danmark. En av de mest kända texterna publicerades bara några dagar efter nazisternas maktövertagande 1933 och avslutades med de beryktade orden: ”Herr Hitler är en förolämpning.” Segerstedt uttryckte tvivel om det lämpliga i att Sverige deltog i OS i Berlin 1936 och pekade ut den brittiske premiärministern Neville Chamberlains naivitet gentemot Hitler vid "fredsuppgörelsen" 1938. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som genomdrevs i Sverige under kriget.

Hans texter upplevdes av många som oerhört provocerande och Segerstedt utsattes för allehanda hot och trakasserier. Torgny Segerstedt böjde sig dock inte för de påtryckningar som han var utsatt för – han var aldrig beredd att tumma på sin övertygelse. Åratal av oförtruten kamp mot förtryck, kollektivisering och nazismen fördes med visionär framsynthet, mod, konsekvens och en enastående formuleringskonst.

Nästa höst kommer en film om Segerstedt. Dom över död man, heter den och det är Jan Troell som regisserar. Läs gärna dagens artikel i DN Kultur om detta. Det är Kurt Mälarstedt som skrivit artikeln, tyvärr kan jag dock inte hitta den på nätet.

För den som är intresserad av Torgny Segerstedts liv och gärning finns information på Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne och ett flertal bra böcker. Bland annat Personligheten och hjordinstinkten av Anders Johnson och Kenne Fants biografi Torgny Segerstedt: en levnadsskildring.

Och här är ett gäng länkar om den kommande filmen:
Svt
dn.se
SvD
MSN Nöjesnyheter
GP

I min blogg Frihetens fåglar (från 7 februari) finns det länkar till Segerstedt-citat och andra bloggar om honom.